Ett varv till i hypomanegen!

Någon dag innan Jul var jag på återbesök i Åstorp hos Kornberg. Efter sedvanlig provtagning var det samtal med “läkaren”. Min fru var med därför att hon skulle vittna om mig och mitt beteende – nå det var nu klart ganska fort! I övrigt tyckte vi båda att det skulle vara bra att ha ett vittne med.

Jag hade i dagens anledning gjort en sammanställning av mina besvär i synner het dom som hade ökat – vilket dom flesta hade. Efter dom inlednde fraser lämnade jag fram min klagoskrift med kommentaren att min försämring inte var så konstig eftersom min dos av aktiv substans var halverat jämfört med min självmedicinering med NDT. Svaret blev en fnysning!

Sedan kastade hon ett blick av en varighet av ca 1 sekund på min lista och sa:” Ja det är jo dom typiska symtom på depression!!” mycket bestämt! Och helt utan tvekan. Och fortsatte:” Det är jo bara att ta den antidepressiva behandling som jag erbjöd dig före gången. Du kan ta en brochyr där bakom dig – dom är mycket effektiva och utan biverkningar”.

Jag höll på att slå upp ett asflabb men avhöll mig. I stället blev det till en längre diskution om hur dugtig psykolog hen var och hur mång år som hen hade studerat – 12 år! Men nu var det spänning i luften. Giftet skulle till varje pris säljas 1320 kr för 96 tabletter. Och hen kunde inte lova hur länge och hur många som skulle till för att bedöva mig. Men ett var säkert jag kunde räkna med att det kunde bli livslångt. Och om jag kom på den vansinniga idee att avsluta behandlingen tog det ett halvt år läste jag sedan.

Men jag blev lovat en ultraljudsskanning av min sköldkörtel och en undersökning av min hjärna så det inte var någon tvekan om att det var tomt på ovanvåningen. Det sista vet jag sedan innan att det är!

Resultat från blodprovet kommer så småning om efter alla helgar.

När min fru och jag drog oss hemåt frågde jag vilket intryck hon fick av hen. Min fru har utvecklat en ganska träffsäker bedömning av folk och hon var inte nådig. På en skala från 1 till 20 ligger hen på minus 20. Ungefär min åsikt.

Vi pratade vidare om förloppet i samtalet och var båda ganska eniga om att det inte kunde vara en tillfällighet att det 30 cm bakom min högre armbåge stod en stapel information om dom antidepressiva som var så alldeless makalöst bra. Vidare var min fru imponerat av vilken läskapasitet som hen kunde uppvisa och med vilken kraft hen kunde fastslå att det var inte levaxin jag behövde men antidepressivt som var nycklen till mitt tillfriskande.

Hemkommen var det till att fylla på förråden av NDT och det får bli så i fortsättningen.